Är i slutet av vecka 34 nu och nu är inget roligt längre... depressionen börjar komma så smått och jag känner mig inte lycklig alls mestadels.
Jo med min dotter, trots att hon piper, gnäller och trotsar oftast så är hon ändå min älskade lilla höna som får mig att skratta och le om vartannat.
Jag har inte hittat boende ännu, vi har det hur trångt som helst.
Men man ska ju vara glad att man åtminstone har ett boende!

Alla känslorna är överallt på samma gång, har så mycket att tänka och känna bu så jag vet varken in eller ut om någonting längre.
Många dagar vill jag bara gå i ide ett tag då jag känner att min kropp bara arbetar emot mig...
Men snart är detta över och jag har min lilla ((stora)) pojke i min famn.
Längtar så efter detta lilla knyte.... ?